En slags visa om vår tid

Vad har hänt med mänskligheten?
Är det någon som det vet?

Fallit har i allmän glömska  

Ordet solidaritet

Som en rest från 70-talet

Ett begrepp som är passé

Hellre tänka på sitt eget

Än att till nån annan ge

Vad har hänt med mänskligheten?

Är det någon som det vet?

Otryggheten, den hålls borta

Bakom murar och staket

Transitzoner, stängda gränser

Ingen annan slipper in

Än den själ, vars livshistoria   

Helt och hållet liknar min

Vad har hänt med mänskligheten?

Är det någon som det vet?

Egoism och självcentrering 

Skapar vår identitet

Frysa ut och vända rygg åt

Den som inte är som jag

Vinden snålt mot kinden viner

Kallare för varje dag

Vad har hänt med mänskligheten?

Är det någon som det vet?

Ingenting får sticka hål på

Våran trygga verklighet

Hota, hata, exkludera

Bränna ner och kasta ut

Sköt dig själv och skit i andra

Empatin har tagit slut

Vad har hänt med mänskligheten?

Är det någon som det vet?

Fallit har i allmän glömska  

Ordet solidaritet

Under månen

Månen full i stilla natten

Vattnet rullar in mot land

Vågor överröstar skratten

Känner värmen från din hand

Kalla vindar, snö som faller

Än så länge; långt, långt bort

Här på andra sidan jorden

Är jag en helt annan sort

Lätt till sinnet, lugn i tanken

Ingen oro bor i mig

Allt jag önskar och behöver

Finns i natten här med dig

Stora kusiner

Stora kusiner är bra för det mesta

Med stora kusiner vågar man testa

Att dyka från stenar och sova i koja

Stora kusiner kan busa och skoja 

Och avslöja sånt som små inte vet

Om Stora Kusinernas Världshemlighet

Som finns i en låda inunder vår trappa

En plats som jag inte får visa för pappa

Men ibland ska kusinerna vara i fred

Då är det ingen som vill ha en med

Man sitter i hallen, knäpptyst och gömd

Och dörren är stängd och hemlisen glömd

Man blir liten igen och barnslig och dum

Och sen leker man själv i sitt ensamma rum

Stora kusiner är bra då och då

Men de tror att de vet mycket mer än de små

Om hur man dyker från stenar och sover i koja

I rummet intill hörs de busa och skoja

Så mycket att ingen av de högljudda hör

Vad deras bortglömda småkusin verkligen gör …

Sen somnar jag gott i mitt nedsläckta rum

Liten är inte detsamma som dum

Under min säng finns en Världshemlighet

Det är det inte nån annan som vet!

(Ur Bara för dig på lågstadiet, antologi, Rabén & Sjögren 2015)

Mittemellan

Guld är det som glättigt glimmar,

allting annat kallas skit.

Dyster är den gråa färgen

mittemellan svart och vit.

Ingenting i vida världen

blir på riktigt intressant,

utom det man hetsigt vrålar

på debattens yttre kant.

Vart vi mänskor oss än vänder

verkar enkelheten sann.

Hellre skrika högst och bråka,

än att lyssna på varann.

Det blir små blad på träden

Det blir små blad på träden

När våren tittar ut

Har vintern nånsin varit

På så kort besök förut?

Den lämnar oss med pölar

I fuktig makadam

I väntan på att gullvivor

Och sälg ska titta fram

Och nejlika och klöver

Och pion och timotej

Och ramslök i ett dike

I skogen nära dej

Så ta farväl av vintern

Som av en gammal vän

För innan vi vet ordet av

Så är den här igen!

Frukost

Hallå, kan jag få mjölken?

Är det någon där bakom som hör?

Sidor prasslar och vänds

Kan du skicka mig bröd och smör?

En tidning med armar och ben

Morrar och suckar ibland

Och sträcker sig efter sin kopp

Med min mammas trevande hand

Det är dukat i köket för två

Men ensamt det är vid vårt bord 

En av oss färdas just nu

Kors och tvärs över hela vår jord

Här är det filmjölk och müsli

Där är det bomber och rök

Två världar så långt från varandra

Fast vi sitter i samma kök

(Ur Bara för dig på lågstadiet, antologi, Rabén & Sjögren 2015)

Här hos mig

Här hos mig har någon somnat

Mjuk och varm och trygg

Långsamt stryker jag med fingret

Lite lätt mot någons rygg

Någon darrar, någon drömmer

En skälvning känner jag ibland

Tänk att hela livet ryms här 

Inuti min egen hand

Vad jag vet om knän

Stora barn har stora knän

Och små barn, de har små

Men vad är knäna bra för?

Sånt går jag och tänker på

Ibland när jag blir riktigt rädd

Då skakar mina knän

Som när jag klättrar högt, högt upp

I jättehöga trän

På knäna får man skrubbsår

Och plåster, om man vill

Om våra knän finns inte

Mycket mer att känna till

De sitter där de sitter

Mellan underben och lår

Och stagar liksom upp

Själva benen, när man går

Tänk om du var jag och jag var du

Tänk om JAG var liten och tänk om DU var stor

Och vi satt här tillsammans i huset där vi bor

Du hade städat hela kvällen och lagat fiskgratäng

Jag hade spelat tevespel och hoppat i din säng

Du fick borsta mina tänder och ta på mig min pyjamas

Jag ville vara nära dig så att vi kunde kramas

Sen läste du en saga i lugn och ro för mig

Och för alla mina nallar som lyssnade på dig  

Ja, tänk om du var jag och tänk om jag var du

Du skulle viska i mitt öra:  – Det är dags att sova nu ...

(Ur Tänk om..., Rabén & Sjögren. De engelska visöversättningarna är just nu nominerade till en grammis i kategorin årets bästa barnskiva.)