Mittemellan

Guld är det som glättigt glimmar,

allting annat kallas skit.

Dyster är den gråa färgen

mittemellan svart och vit.

Ingenting i vida världen

blir på riktigt intressant,

utom det man hetsigt vrålar

på debattens yttre kant.

Vart vi mänskor oss än vänder

verkar enkelheten sann.

Hellre skrika högst och bråka,

än att lyssna på varann.

Det blir små blad på träden

Det blir små blad på träden

När våren tittar ut

Har vintern nånsin varit

På så kort besök förut?

Den lämnar oss med pölar

I fuktig makadam

I väntan på att gullvivor

Och sälg ska titta fram

Och nejlika och klöver

Och pion och timotej

Och ramslök i ett dike

I skogen nära dej

Så ta farväl av vintern

Som av en gammal vän

För innan vi vet ordet av

Så är den här igen!

Frukost

Hallå, kan jag få mjölken?

Är det någon där bakom som hör?

Sidor prasslar och vänds

Kan du skicka mig bröd och smör?

En tidning med armar och ben

Morrar och suckar ibland

Och sträcker sig efter sin kopp

Med min mammas trevande hand

Det är dukat i köket för två

Men ensamt det är vid vårt bord 

En av oss färdas just nu

Kors och tvärs över hela vår jord

Här är det filmjölk och müsli

Där är det bomber och rök

Två världar så långt från varandra

Fast vi sitter i samma kök

(Ur Bara för dig på lågstadiet, antologi, Rabén & Sjögren 2015)

Här hos mig

Här hos mig har någon somnat

Mjuk och varm och trygg

Långsamt stryker jag med fingret

Lite lätt mot någons rygg

Någon darrar, någon drömmer

En skälvning känner jag ibland

Tänk att hela livet ryms här 

Inuti min egen hand

Vad jag vet om knän

Stora barn har stora knän

Och små barn, de har små

Men vad är knäna bra för?

Sånt går jag och tänker på

Ibland när jag blir riktigt rädd

Då skakar mina knän

Som när jag klättrar högt, högt upp

I jättehöga trän

På knäna får man skrubbsår

Och plåster, om man vill

Om våra knän finns inte

Mycket mer att känna till

De sitter där de sitter

Mellan underben och lår

Och stagar liksom upp

Själva benen, när man går

Tänk om du var jag och jag var du

Tänk om JAG var liten och tänk om DU var stor

Och vi satt här tillsammans i huset där vi bor

Du hade städat hela kvällen och lagat fiskgratäng

Jag hade spelat tevespel och hoppat i din säng

Du fick borsta mina tänder och ta på mig min pyjamas

Jag ville vara nära dig så att vi kunde kramas

Sen läste du en saga i lugn och ro för mig

Och för alla mina nallar som lyssnade på dig  

Ja, tänk om du var jag och tänk om jag var du

Du skulle viska i mitt öra:  – Det är dags att sova nu ...

(Ur Tänk om..., Rabén & Sjögren. De engelska visöversättningarna är just nu nominerade till en grammis i kategorin årets bästa barnskiva.)

Kärleken

Jag tänker en del

På hur kärleken känns

Är den kolsyrebubblande?

Sticks den? Och bränns?

Jag tänker på dig

Ditt mörkbruna hår

Ditt skratt, dina ögon

Och på sättet du går

När du stod strax intill

Blev jag pirrig och varm

Och ändå;

Jag nuddade bara din arm

Var det kärlek som kändes

Ett kort ögonblick?

När kroppen en stöt
Av en annan kropp fick

Hjärtat

Hjärtat, det är kroppens kärna

Utan hjärta ingen hjärna

Livets pump i bröstet bor

Blank och röd och knytsnävsstor

Trumman i din kropps orkester

Aldrig att den tar semester

Pumpar blod till varje vrå

Från huvudknopp till minsta tå

Alla som du älskat har

Finns i hjärtats inre kvar

Hur de ryms där? Ingen vet
DET är hjärtats hemlighet

(Dikt ur Slående fakta om hjärtat, just utkommen på Opal. Text, bild och form av mig.)

Herr Naturell

Hör upp gott folk! Ja, kom och se

Än en gång ikväll

Har ni chans att skåda

På scen; herr Naturell!

Litegrann till åren

Men skämtsam och verbal

Och med en uppenbarelse

Som är fullkomligt normal

Buteljaxlar och ölbuk

Lite sliten om ni vill

Utöver det finns inte

Mycket mer att lägga till

Små charmiga skavanker

På en lika charmig karl

Hör upp gott folk! Ja, kom och se

Ett finfint exemplar

Som får lov att existera

I sin egna fulla rätt

Och som kallas, helt naturligt

För mänsklig, rätt och slätt

Tant Naturell

Hör upp gott folk! Ja, kom och se

Endast nu ikväll

Har ni chans att skåda

På scen; tant Naturell!

Träng er inte! Ta det lugnt!

Snälla, vänta på er tur

Se, där står hon naken

Och trampar i sin bur

Rynkig både fram och bak

Helt utan silikon

Ett sus genom salongen:

­Nu hissar man ridån!

Välkommen upp på tiljorna

Ge tanten en applåd

Och se hur allting dallrar

En mänsklig aladåb!

En sensation! Ett unikum!

En åderbrocksbrokad!

Nu faller ljusets käglor

Över rumpa, lår och vad

Ingen botox, inget bläck

Och inget ansiktslyft

På hudens vita yta har

Det inte gjorts ett dyft

Ett obarmhärtigt sönderfall

Utan skönhetskirurgi

Mera back to basic

Kan det faktiskt inte bli

             ....

Hör upp gott folk! Ja, kom och se

Den sista i sitt slag

En tant i sladdrig köttkostym

Med slappa anletsdrag

Som gett upp, kapitulerat

Efter grym och hårdför strid

Mot den hänsynslösa fiende

Vi brukar kalla tid