Sjöbusevägen 32

Skeppet på havet

Med skummande för

Och måsar som skränar

Som fiskmåsar gör

Vind från nordost

Söker revade segel

Himlen försjunker

I Östersjöns spegel

Nu siktas en fyr

Nu gör skeppet en gir

Nu skymtar i fjärran

En hamn och en pir

Nu hörs genom dimman

En välkänd fanfar

”Kom hit och ät

Nu är middagen klar!”

Tiden går fort

När man drömmer sig bort

Från skrivbordsarbete

Och radhuskomfort

I ett rum mycket långt

Ifrån böljan den blå

Här på Sjöbusevägen

Trettiotvå

Tänk om vi var myggor

Tänk om jag var mygga och du ett litet knott

Vi skulle bada bubbelbad i någons gamla spott

Vi skulle dricka blod med våra långa snablar

Vi skulle höra mänskor skrika: –Attans, aj och sablar!

Jag skulle varna dig för kletig deg och hårda händer

Vi skulle gömma oss på tapetens mörka ränder

Hela huset skulle vakna av våra stämmors ljuva sång

Vi skulle dansa myggdans hela sommarnatten lång

(Ur Tänk om..., Rabén & Sjögren.)

Först är man ettagluttare

Först är man ettagluttare

Sen blir man småskuttare

Sedan blir man tredjeårsflaxare

Och sen kallas man för fjotta

Därpå blir man femrumling, sjätting

Och sen börjar man i sjuan

Efter sjuan blir man åttaknopare

Och i nian är man nyppling

Sen blir det gymnasium

I Torsås eller Flen

Och innan man vet ordet av

Har man gått och tagit studixen!

Var inte rädd för natten

Var inte rädd för natten,

för dess mörka, tysta vrår.

Ingenting är farligt där,

det tror jag du förstår.

Kan du inte sova?

Lägg din lilla hand i min,

så tassar vi tillsammans   

i dunkla köket in.

Vi tar en titt på mörkret,

på vad som döljer sig däri.

Men inget annat hittar vi

än vår egen fantasi!

Hönans dagar

Hönans dagar stilla går

Livet har sin gång

Efter vinter kommer vår

Sol och fågelsång

En mask i gräset, skynda hit!

Hönsmat i ett tråg

Ät med glupande aptit

Havre, korn och råg

Ur en hönas perspektiv

Är det kanske detta?

Som ger mening åt ett liv

Att ruva, picka, sprätta

Först är man liten

Först är man liten

Inget hår, inga tänder

Pyttesmå fötter

Och knubbiga händer

Sen lär man sig sitta

Och krypa och stå

Och äta med sked

Och sen fyller man två

Man upptäcker världen

Och allt som dit hör

Som vinkande tanter

Och ärtor med smör

Man börjar i skolan

Och vips har det hänt;

Att man slutat gymnasiet

Och blivit student!

Man får jobb på kontor

Man får streta och gno

Tiden går hiskeligt fort

Må du tro!

Och plötsligt så gör

Man precis likadant;

Vinkar till småbarn

När man själv blivit tant

Tankar från sovrummet kl 01:45

Livet, det är komplicerat
Inte mycket en förstår

Blommor vissnar, mänskor växer

Fast man tvivlar kommer vår

Två personer gör en tredje

Någon föds och någon dör

Medan himlens alla stjärnor

Stumma lyser ovanför

Livet, det är komplicerat

Dagar, månader, blir år

Tiden tickar fram, nej rusar! 

Snabbare än nån förstår

Sängen varm, jag ligger vaken

Allt är tyst i vårat hus

Hoppet för ett sömnlöst hjärta:  

Efter mörker kommer ljus!

En hönas filosofi

Hör på hönan i sitt hö

Ut i kackel brista

– Njut av varje litet frö

Som vore det ditt sista!

Nya stövlar

Mina nya stövlar

är röda, vita, blå.

När gatan fylls av pölar

vill de gå ut och gå!

Upp och ner för trappor,

in och ut ur hus.

Genom mörka tunnlar

och över sten och grus.

Nedför våran gata,

helt på egen hand,

kan de springa bort 

med lilla mig ibland.

Min vilda frisyr

Mitt hår är rufsigt och utan fason

Det är tovigt och spretigt och torrt

I hårbotten kryllar minst en miljon

Småkryp av olika sort

Hoppstjärtar, myror och annat smått

Spindlar av ovanlig art

Det surrar och svärmar av mygg och av knott 

Visst låter det underbart!

Jag tänker aldrig klippa mig kort

Snaggat är inte min grej

Är du damfrisör? Ja, då springer jag bort

Till skogen och gömmer mig

Det kittlar så härligt i skallen min

När insekter kommer och går

Vem som helst är välkommen in

I mitt stora och djuriska hår!

(Ur Smarta små upptäcker kroppen, antologi, Rabén & Sjögren 2014)

Stoppa våren

Stoppa våren, allting går så fort!

Det som händer nu är underbart och stort

Grenar knoppas, bäckar porlar

Milda vindar viskar, sorlar

Gåsen vid sitt vattenbryn

Svalan mot den blåa skyn

I skogens rekvisita;

Sippor, blå och vita

Så stanna upp och andas in

Vårdagen är din och min

Vi springer rätt ut i det gröna!

Ut i det stora, vackra, sköna

En slags visa om vår tid

Vad har hänt med mänskligheten?
Är det någon som det vet?

Fallit har i allmän glömska  

Ordet solidaritet

Som en rest från 70-talet

Ett begrepp som är passé

Hellre tänka på sitt eget

Än att till nån annan ge

Vad har hänt med mänskligheten?

Är det någon som det vet?

Otryggheten, den hålls borta

Bakom murar och staket

Transitzoner, stängda gränser

Ingen annan slipper in

Än den själ, vars livshistoria   

Helt och hållet liknar min

Vad har hänt med mänskligheten?

Är det någon som det vet?

Egoism och självcentrering 

Skapar vår identitet

Frysa ut och vända rygg åt

Den som inte är som jag

Vinden snålt mot kinden viner

Kallare för varje dag

Vad har hänt med mänskligheten?

Är det någon som det vet?

Ingenting får sticka hål på

Våran trygga verklighet

Hota, hata, exkludera

Bränna ner och kasta ut

Sköt dig själv och skit i andra

Empatin har tagit slut

Vad har hänt med mänskligheten?

Är det någon som det vet?

Fallit har i allmän glömska  

Ordet solidaritet